Joanna Persman

Ristningar, Thomas Henrikssons senaste svit målningar, är som stämningar kramade ur färgtuber. I det abstrakta formspråket med rötterna i nyexpressionismen förmedlas något på en och samma gång apokalyptiskt och hoppfullt.
Färgen har smetats ut, rikligt och grovt. Ännu rikligare än hos Evert Lundquist som en gång hävdade: ”Jag trevar till jag kommer till en punkt där det osar hett.” Här finns dock ingen igenkännbar form att fästa blicken vid. Den får istället fara runt i ett bildrum där det varken finns centrum eller periferi.
De tjocka färglagren har stelnat och förvandlas till en solid relief med ett komplicerat mönster. Den klibbiga färgmassan tycks inte bara ligga på ytan utan snarare ha slagit rötter i målarduken. Här och var, där palettkniven skrapat mot den nakna ytan, växer ett skimrande ljus fram. De övre skikten tränger däremot ut som om de ville erövra rummet. Spår, fåror och ristningar gör att verken skulle kunna avläsas med händerna istället för blicken. Ändå är det just färgen som är betydelsebärare i dessa verk. I varje skiftning, varje penseldrag finns det unika, det icke utbytbara.

Koloriten växlar från verk till verk. Från mörka, dova jordtoner till ett bländande solgult eller ljusblått skimmer. Överallt ruvar en stor väntan, en högljudd tystnad och en hemlighet. För trots att allt tycks vara exponerat döljer sig något här, oåtkomligt för våra blickar. Medan vi söker definiera vad vi ser upplöses svaren mitt framför oss.
Henriksson har sin ateljé i Berlin. Från Berlin kommer Bernd Koberling, aktuell med sin senaste svit i akrylfärg på gessogrundad aluminum- eller träpanel. Hos båda konstnärerna handlar det om ett expressivt måleri med en stark känsla för färg. Deras arbetssätt är dock väsensskilt, de bådas uttryck är varandras antites.
Medan Henriksson skulpterar i färger skapar Koberling rumsliga skikt i sina målningar på ett helt annat sätt. Inspirationen kommer från naturen i nordliga breddgrader. Resultatet är som alkemiska experiment med färgstoffets täthet och täckande egenskaper. Pigmenten reagerar olika när de blandas med varandra, tonerna förändras. Så uppstår skira, sinnliga skapelser där allt tycks flyta medan spåren efter konstnärens hand är utsuddade.
Sällan är ord så otillräckliga som inför det abstrakta måleriet. De känns som om en språklig snara ofrivilligt läggs omkring verken. I grunden handlar det om att beröras av något som drar sig undan beskrivning när vi med konstens hjälp går in i det sublima.

JOANNA PERSMAN