Visst kan man ha principiella invändningar mot att Konsthögskoleelever debuterar redan efter ett par terminer. Men i Thomas Henrikssons fall tystnar de snabbt. Färdig får vi hoppas att han aldrig blir, men mogen är han utan vidare. Dessutom äger den utställning han presenterar på Galleri Axlund samma starka inre sammanhang som en bra diktsamling. Inte så att han systematiskt varierar några bestämda teman., långt därifrån. Varje enskild bild är på något vis oväntad och individuell. Men här finns en bärande ton och en gemensam atmosfär, lätt att förnimma, svår att beskriva.

Stadskänsla

 Varje målning utgör ett lyriskt koncentrat av en känsla, någonting sett eller upplevt. Men poesin är inte litterär eller illustrerande, den födsdirekt ur färgen, i penseldraget. Med färgen murar han upp himlar som man kan röra vidmed fingrarna, lika oeftergivligt som de ärrade murar han reser i stickande ljus eller sotig sorg. Mörkret flyter trögt som asfalt.

 Thomas Henrikssons målningar rymmer en intensiv stadskänsla. Inte av modern urbanism och flyktig reklam. Men av åldrande sten impregnerad av de människor som saknas i hans bilder. En av de sggestivaste visar en ödslig textilfabrik i Berlin, en stad där Henriksson aldrig satt sin fot. Ett svartvitt foto har illuminerat hans fantasi. En annan målning bär titeln "Stadens Änglar". Där lättar trycket, gata och hus lossar förtöjningarna och lyfter i brunsolkig eufori. Änglarna är snarare en sorts rytmiska gester än bestämda figurer. Banaliteten är borta, irrationaliteten blir kvar.

Dragningskraft

 Formen är hos Henriksson färgens utsträckning. Även i de fall den kan tyckas förutbestämd till och med symmetrisk som i "Borgårdens" palatsarkitektur verkar gränserna dragna ur färgflödet, dess ebb och flod. Planen buktar och fjädrar elastiskt mot varandra. Den här målningens dragningskraft beror inte minst på motsättningen mellan stram geometri och fritt färgflöde, arkitektur och klotter. Diagonalen delar bildytan i två spegelvända hälfter där skuggsidan förhåller sig till solsidan som negativet till ett fotografi. Plötsligt bländade genomfars vi av en köldrysning. Solstillheten skyggar för en dunkel gåta.
 Thomas Henriksson gör ingenting för att dölja sin kärlek till den stora svenska målartraditionen. Han bygger sitt hus på det Evert Lundquistska färgmassivet och Åke Göranssons Göteborgsgata ligger om hörnet. Han upprepar emmellertid inte vad föregångarna har sagt utan ger svar på tal i en levande dialog. Den närvarokänsla som strålar ut från hans bilder är intensiv och autentisk.
 Ett måleri som det här definierar inte samtiden om den nu låter sig definieras. Men det kan heller inte definieras bort ur samtiden med hjälp av dekret eller dödsattester. Tjugosexåriga blodgivaren Henriksson får målarkonstens gamla hjärta att slå med friska slag igen.

Arne Törnqvist