En del frågor vill vi gärna ställa oss, inte för att få svar men för att hitta vägar ut eller om det är in. 
Frågan är allt men svaret något som bara skulle bryta rytmen, få oss att missa det vi ändå vet finns där i själva rörelsen.

För mig tog det sorgligt lång tid innan jag vågade tillåta mig att sluta försöka tro mig förstå. Att hinka iväg en tro på att det måste finnas ett intellektuellt svar och förklaring till konst. För det är lite som sökande efter en mening med livet självt, ett sökande som troligen kokas ner till att livet just bara är. Sökandet efter svar krånglar då till det hela i ett självgående försök att hitta vilse när svaret är och måste vara något i rörelse, någonting vi inte bör hinna ifatt. Skulle den rörelsen stanna tar allt helt enkelt slut och hur kul blir det sen? Konsten gör detta tydligt eftersom det bara är så att bra konst känner man men det är när det ska börja förklaras som det går fel.

En del känner inte vilket enastående konstverk Bowies Life On Mars är och det kanske må vara men det finns något outsägligt sorgligt i att flertalet helt enkelt verkar tycka det är vackert nog när det vippas på foten. Ett fotvippande som är oerhört långt ifrån tillståndet när man likt matadoren i Tjuren Ferdinand istället fladdrar med fötterna i ren hänryckning och sinnesvidgande levitation. Det tillståndet kan konst föda men bara när den levererar frågor och inte svar.

Jag kan inte förklara varför jag tycker att Thomas Henriksson som konstnär skapar bilder som levererar och att hans verk aldrig verkar sluta med det. Jag kan däremot försöka visa att jag känner det.

2003 mötte jag på Banérgatan första gången Thomas bilder eller rättare hans omformuleringar. I mängden av verk var det en målning, en hommage till Torsten Andersson som jag reagerade så starkt på att jag endast har ett vagt minne av alla de andra bilder som då visades. Det samlade intrycket minns jag dock väl eftersom jag först trodde att Thomas hade så lätt för sig att han lekte fram sina verk men insåg snart att den vägen tar han verkligen inte. Det får istället inte bli för lätt och friktionsfritt utan det måste helt enkelt bökas och stökas. I sitt ständiga sökande efter nya motivvärldar förblir han dessutom alltid omisskännlig genom att han egentligen inte tycks söka själva motivet utan ett uttryck och bilden visar spåren av detta. Skulle han ha valt en enklare väg hade bilden inte längre varit ett medel utan målet i sig. Bilden och motivet blir istället en prövning och i det den utmaning jag tror Thomas behöver just för att inte söka svaret utan själva frågan genom att ständigt ställa den på nya sätt. Det som börjar med en fråga slutar helt enkelt med en annan.

Efter att ha följt Thomas blev det en glädjestorm när jag såg Ice Leaves första gången på galleriet 2008. Jag var övertygad om att alla äntligen skulle se vilken fantastisk målare Thomas är, överväldigas av skönheten och därefter börja närma sig. Sakta i ett rusigt tillstånd börja ta till sig att man måste lukta på hans måleri, känna den svårtyglade lusten att inte bara låta ögat utan också handen följa färgens textur av vågdalar och höjder, lika livsviktiga i sin typografi som alla de nyanser de skapar. Slå följe med en teckning som är genomtänkt framvärkt men ändå lösgör sig från sina fästen genom ett intuitivt och precist inte så eller si utan just där. På samma utställning var mötet med Snake sky nära nog magiskt. Jag sögs in i olika detaljer samtidigt som jag tog in helheten. Alla tankar och sinnesintryck uppfattades samtidigt under några svindlande ögonblick. Ögonblick av extrem närvaro och sinnesexpansion där allt både karterades och upplevdes utan rangordning.

Det svårförklarliga har ändå varit en känsla av att allt Thomas vill och kan inte skall smältas ihop utan måste förlösas just genom att samtidigt vilja både utåt och inåt för att i ett givet spänningsläge stanna i mitten. Stanna i något som egentligen inte är ett stelnande men väl ett märkligt moment av samtidigt dragande åt alla håll där krafterna är så jämnstarka att läget bibehålls men allt hotar att sprängas av den vibrerande återhållna energin. Där och då bor hans intuition. Den intuition som han använder sig av först i början av en målning och sedan igen i det trevande slutet när han till synes plötsligt sätter det sista som gör målningen. Det jag anar i de nya målningarna är inte att han egentligen har gjort på ett nytt sätt utan mer att han har vågat lita än mer på sig själv och sitt språk. Låtit intuitionen både förlösa och utgöra den nödvändiga rörelsen, accepterat att han inte behöver söka målningen utan bara ska göra den.

Visst finns det väl liv på mars?

Mikael Alenmark